Det är jätte många som undrar varför jag valde bort thailändskan, det är faktisk för att jag har dyslexi så jag hade redan svårt med svenska och engelska. Därför var jag tvungen att ge upp på hemspråk. Men just nu ångra jag mig ganska mycket. I år när jag var i Thailand så hade jag svårt att beställa mat för jag kan inte läsa. Jag känner så dum i huvudet om jag skulle fråga om vad det finns i den restaurang. I vissa restaurang så fanns det meny som stod på engelska. Men annars va det ganska jobbigt för mig, för dom i Thailand se ju mig som en thailändare men just nu kanske en idiot Thailändare som inte kan läsa. Men jag är glad att jag är inte ensam. Förut innan jag skulle bli ihop med min första thai kille. Så kunde jag inte så bra thailänska, jag pratade bara södra thailänska med min mamma då. Eftersom jag är ju där ifrån och min mamma ville att jag skulle bara kunna södra thailänska för jag ska kunna prata med mormor.
Men när jag blev ihop med min första thai kille så började jag prata mycket thailänska och umgås med thailändare men efter ett tag blev det jobbigt för jag kände mig som en dum thailändare som inte kunde läsa eller skriva thailänskan.
Jag blev bara bättre på thailänskan för att jag lyssna mycket på thai musik. Men just nu när jag bor i fosterfamilj, så prata jag ju knapp thailänskan, i år när jag åkte till Thailand så kände jag att min thailänska är mycket svagare, ibland kan jag knapp uttala. Haha det bli väl så om man bor i svenskfamilj.
Jag är allafall glad att jag kan fortfarande prata thailänskan! Jag bryr mig inte vad folk säger om mig! För jag är inte ensam om det här! 😄
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar